French portraits painter, 1674-1735 French painter, active also in Spain. His father was the painter Antoine Ranc (1634-1716), under whom he must have trained. From 1697 he lived in Paris, where he continued his apprenticeship in Hyacinthe Rigaud's studio. After working for some years as Rigaud's assistant, he joined the Academie Royale de Peinture et de Sculpture in Paris in 1703 and reached the rank of academician as a portrait painter in 1707. As Rigaud's protege he worked for the French court, painting portraits of Louis XV (1718; Versailles, Cheteau) and almost certainly other members of the royal family as well as of the aristocracy. He also painted some allegorical and mythological works, such as Vertumnus and Pomona   Related Paintings of Jean Ranc :. | Portrait of King Ferdinand VI of Spain as Prince of Asturias | Equestrian Portrait of Philip V | Portrait of Prince Louis of Spain | Portrait of Prince Louis of Spain | Portrait of Louise elisabeth d'Orleans |
Related Artists:
John brett,ARA
1830-1902
Garofalo
1481-1559 Italian Garofalo Gallery Italian painter. Active mainly in Ferrara and the district around the Po delta, he was one of the most outstanding figures in Emilian classicism during the first half of the 16th century. In 1497 Garofalo father paid Boccaccio Boccaccino to teach his son the rudiments of painting. Garofalo first works were directly influenced by the Cremonese painter, to whom they were formerly even attributed. They consist of a series of small paintings depicting the Virgin and Child. The example in the Ca d Oro in Venice must have been Garofalo first painting and reveals not only the lessons learned from Boccaccino, but also signs of the influence of Domenico Panetti (c. 1460-before 1513), traditionally recorded as his first master. Another Virgin and Child (Assisi, Perkins priv. col.) shows signs of the early influence of Lorenzo Costa the elder, while the example in the Nationalmuseum, Copenhagen, shows a similarity with the early works of his contemporary, Lodovico Mazzolino. A particularly important project in Ferrara during the earliest years of the 16th century, involving numerous highly skilled artists, was the fresco decoration of the oratory of the Concezione. The frescoes (Ferrara, Pin. N.) represent a significant development in the city art. Garofalo hand has been identified in the Presentation in the Temple, in which he reveals a familiarity not only with local art, but also with the high points of Bolognese classicism, whose greatest exponents were Francesco Francia and Lorenzo Costa the elder. Around 1505, Garofalo works show a close familiarity with artistic developments in Bologna, in particular the mature style of Costa and the decoration in 1505-6, by Francesco Francia, Costa, Aspertini and others, of the oratory of S Cecilia in S Giacomo Maggiore. Garofalo Virgin Enthroned between SS Martin and Rosalia (Florence, Uffizi), created for Codigoro Cathedral, should be seen within this context, whereas the small altarpiece for the Arcivescovado, Ferrara, although executed at the same time, shows early, if faint, signs of the influence of Venetian painting of the period.
j. h. scheffel
Wismar 1690 - Västerås 1786 J.H. Scheffel kom från en borgasläkt i Wismar, en nordtysk stad som på 1600-talets införlivats med Sverige. Om Scheffels läroår vet man ingenting utöver uppgiften i en gammal biografi att han studerade till målare i Berlin, Paris och Brabant. Scheffel dök upp i Stockholm år 1723. Uppenbarligen samarbetade han först med David von Krafft. Efter dennes död 1724 grundade Scheffel, då redan fullärd porträttör, sin egen atelj??. Ett av de första uppdragen, porträttet av borgmästare Bergstedts unga dotter, ledde till ett lyckligt och av en riklig hemgift åtföljt äktenskap med fröken Bergstedt. Scheffel samlade redan tidigt kring sig en trogen kundkrets bland adeln och det förmögna borgarskapet. Han behöll sin framgångsrika position från 1720-talet till 1760-talet. Någon ledande hovmålare eller mest gynnad societetsmålare i Stockholm var Scheffel aldrig. Hans stadiga popularitet som pålitlig och kompetent porträttmålare rubbades emellertid inte av modets växlingar, ty han hade förmågan att smidigt följa de nya strömningarna utan att pruta på sin karga och förnuftiga konstnärliga egenart. Scheffels porträtt visar sällan prov på pretentiösa barockgester eller affekterad romantisk tillgjordhet. Hans personåtergivning var utfunderad och konstaterande. I hans digra produktion ingår stela rutinarbeten, men i bästa fall är hans målningar karaktärsstudier som bygger på en stark vision. Hans målningsteknik var kompetent men anspråkslös: i helheten fäster man uppmärksamhet vid mänskobilden, inte vid utförandet. När Scheffel i 75-årsåldern som pensionerad drog sig tillbaka för att tillbringa tiden med sin familj var han en rask och förmögen gammal herre. Han uppnådde den för tiden ovanligt höga åldern av 91 år, enligt dottersonen till följd av sitt glada och jämna humör, sina ordentliga levnadsvanor och en till åldern anpassad flit och motion .